Servitörer med talfel vi minns

Jag är ingen superfrekvent restaurangbesökare, men försöker gå ut och äta gott när jag har råd, och när det finns något att fira. På senaste tiden har en trend med serveringspersonal och lustiga sätt att prata setts, särskilt på de lite finare ställena. Jag bjuder på två exempel, men egentligen gör det sig dåligt i skrift och måste upplevas – kontakta mig så avslöjar jag mer exakt var ni ska gå för att möta just dessa två exemplar.

Till exempel på den göteborgska finkrogen, där vår fantastiska mat presenterades helt utan prepositioner  med en beslöjad röst med mycket luftläckage.

“Grissida, Bohuslän, långkokt… jordärtskocka, ärtor!”

“Morötter, späda, bräserade…”

“Torsk. Grillad!”

“glass…”

Och på frågan vad det var för fiffigt svart som penslats på tallrikskanten ett dramatiskt:

“Gissa!” (Jag gissade på bläckfiskbläck och fick en jakande blick till svar).

Det andra exemplet var på skärgårdskrogen där alla frågor besvarades med ett överflöd av överslätande ord som fick en att undra om det verkligen var en så besvärlig förfrågan man kommit med.

- “Jag tar fisken, tack.”

- “Ja men det ska vi naturligtvis kunna ordna”

- “Jag tar en soppa till förrätt och grissidan till varmrätt”

- “Det går så bra så, inga problem alls”

Egentligen helt rimliga svar, om man som gäst bett om något lite extra och var rädd att orsaka besvär, men sådana svar på alla runt bordets ganska simpla beställningar fick i alla fall mig att behöva kämpa för att inte skratta högt.

Kanske de två skulle kunna dela på totalmängden ord och hamna på ett helt normalt medelvärde?

Kanske är det ett sätt för dem att skapa en unik miljö?

Kanske är det ett sätt att roa sig själv?

Kanske borde jag och Christian växa upp och sluta fnissa bakom servetten åt sådana här saker?

Som illustration får ni den här helt orelaterade semesterbilden på min vackra syster som löser korsord med hjälp av en klok katt. Hon har inget talfel.